Blog

Ny dikt

    

 

 

 

 

 

 

 

Vi tar oss fram längs oplogade vägar

Besöker platser bara omnämnda i sagorna

Dimslöjor från ofrusna källor skymmer vår sikt

Rimfroststänkta myrar glimmar under månens kalla sken

 

Vi tar oss fram längs oplogade vägar

Staden bjuder upp till dans

Pendlande människor stressar gatan fram

Mitt i kaoset en kvinna steppar

En skärva av månen hon håller i sin hand

 

Vi tar oss fram längs oplogade vägar

Där gigantiska tallar tapetserade i dun

gungar i takt till vindens otämjda stråke

Ansiktslösa gestalter söker hitta hem

Nattens sista stjärna ger ett stilla sken

Vänder mig i sömnen när drömmen falnar ut

(c) S.A Nov 2016

 

 

Skuggan färglös 

Genomskinlig 

Sträcker sig mot regnbågen

Synlig och grann

 

Solens möte med

Genomskinliga droppar

Fångade i ett vackert nät

 

Skuggan tar ett kliv

Sträcker ut en hand

Droppen stannar 

I min hand

(C) S. A 2016-12-26

 

 

 

 Minnen

 

 

 

 

 

Jag plockar ut en plåt

Av minnen

Dofter och smaker

 

Kanel och nejlika

Fyller rummet

Runt midjan

Förklädet dammat med mjöl

 

Håller fast min plåt 

Av minnen

Stämnig  prat och bak

Nu den försts kakan

Ger mer än bara smak

(c) S. A 2016-12-20

 

 

 

 

 

 

Tyst stal natten dagen

Bytte solen mot månen

Skratt i smala gränder

Slumrande krogar

 

Tunga steg, trippande steg

En viskning

Ett huttrande

Daggstänkta blad

 

Staden

Väcks på nytt

Månen plockas ner

©S.A 16:12:16

 

När

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Springande steg

Någon ur kurs

Tågets ilskna signal

Perrongen fylls av frusna själar

Kanske på väg hem



Jag lutar mig tillbaka

Många timmar kvar

Utanför mitt fönster

Tunga flingor falla



Väskor kånkas av och på

Perrongen fylls av frusna själar

Nästa anhalt okänd



(C)S.A 16.12.13

 

 

 

 

 

 

När orden skrivs

En hemlighet släpps lös

Den var min

Tills nu

Din

I detta andrum

Någonstans mellan

Nu och då

(C)S.A 2016:12:11

Vinden

Text på älvdalska

 En verklig händelse som utspelade sig 2014

 

Wagga

2015-05-02

S.A

 

 

Somorsuole wermd. Auto gardem adum wir avslutar ien midag. Runt gardem war ed ogu trai og lindur so blommed. Ar kweldem uldum wir råk men kusin. Uldum warå ilag og spilo biter. Musitjin ir ie kelda ad glädje. Men kusin spiler dragspil og ig spiler concertina og kwed.

Fö dan adum wir faid iemat ie gåmol wagga fro Klittem so ad brukas i men slekt undra år ettbaker i tide. Kalln men ad stellt iordning og skurar åv enner min såpa. Lislkrippin so bar war tri monader uld såvå fuost gandjin i enner i note. Ad in wagga i kuvon so adum möblirar um so o uld ryömas. Kweldn ad kumir og såtum i tjyötser min ien kapp te. I an dar gambel widospisn spräked jäldn fast ed naug war fö warmt og jälda. Ed war ju mitt i somorn. Lislkrippin låg nyögd o ien filt i wagga min läka sai. An uld snart såvo. Fro tjyötser dar såtum ärdes tuoner åv Dan Andersson-waisur.

Taimer djing og ed wart minote og kuoged till lislkrippin so låg i kuvån inad. Dugdum int lat bli spilo fast klukka kleppted, men wannum sagt glåmå endo, an dar kweldn so war sos förtrullad.

Klucka ad uorted alvtwå og ed war dags o briuät upp so ig uld pass o kuogo till lislkrippin inni kuvon.

Men wen nu do! Ed djikk int fo upp dörer mier eld ie glipa. Ed war nod so tuog i. Wartum alldielest råloser. Wagga so war so stur ad brågåd sig end fram ad dörer. Ed war int nod so lislkrippin ed ar dugå djäro åv sig sjuov. Stuädum bar o bögledum o werodrer, ig, kalln og kusin. Ittar jär kendes räskligt. Adum int werir min um nod slaikt för. Wen ed war so ad ent, lärum wir aldri fo nod riktut swar o. Ed finns dier so saia att ed for luv wåro men fafar so elsed o og bräged i wagga.

Non eller föklaring dugum int wir sjo eld. Sturwagga ad flyttar sig åv sig sjuov ien åvan mieter o note. Ittarjär kumum wir oltiett te minnas. Iet myöte min skromt.

 

 

 

Din Rubrik

Orden

 

Orden

Är det jag som skapar orden

Eller kommer orden till mig

Följer en tanke

Är den min egen

Eller ordens

Texten som tar form

Följer den orden

Eller är den min egen

© S.A 16.12.01

Dikt

 

 

 

November falnar ut

December stiger fram

Sprider ljusen

Sången

Ensamheten

Glädje

Saknad

Minnen

Doften av

Pepparkaksbak och griljerad skinka

Prassel

Hemligheter

Julen

 

 

Rysare

 

Alla texter tillhör författaren och får inte kopieras

 

Här kommer en riktig höstrysare skriven av mig under mina studier  i litteraturvetenskap

 

Dolt i jorden

 

Långa rader av gravstenar bredde ut sig bakom honom. Dagen avtecknade sig dyster. I fjärran syntes en och annan blixt. Rödhakens välbekanta toner hade upphört. Det frasade och prasslade där han gick. På bara en natt tycktes alla löven lämnat sin vist. Antalet kyrkogårdsbesökare var få såhär års. Ett och annat ljus stretade tålmodigt mot vinden. Alla inväntade naturligtvis allhelgonahelgen. Snålheten hade ingen gräns när det kom till bortfallna släktingar. Vem ville lägga sina pengar på de som inte fanns kvar i livet? Det kändes i kroppen, den omkullvälta stenen vägde så det räckte. Bara det inte var fler. Arne såg sig omkring och blåste ut den kalla höstluften.

- Men va fan, man är för gammal för det här! Ryggskott var det sista han behövde. 

En kylig vindpust i nacken fick honom att hastigt vrida på huvudet. Ingen där. Tunga steg avlägsnade sig. Arne kunde nästan höra ett skratt.

- Hallå! vem där? En ilning längs ryggraden fick honom att ana oråd. Ett skrapande ljud fick honom att stanna upp. Arne svalde, det här kändes inte alls bra. Den öppna graven gapade emot honom. Det stack i näsan. Han var tvungen att lägga handen för munnen, stanken av förruttnelse gick inte att ta miste. Det raspande ljudet inifrån kistan fick Arne att svaja till.

- Hallå! Hallå! Rösten bar inte riktigt. Arne såg sig oroligt omkring. Hade någon blivit levande begravd och höll på att kvävas? Arne drog det tunga kistlocket åt sidan. Handlöst föll han bakåt. Ur kraniets döda ögonhålor krälade gulaktiga larver. Krypen smaskade ljudlöst på de fasttorkade hudslamsorna. Mödosamt reste sig Arne upp, kände blodsmaken i munnen. Skulle benen bära honom fram till kyrkan? Gestalten stod framför honom nu. Jord och larver täckte den. Ur den odödas mun hördes ett gurglande läte. Arne såg ner på sina skakande händer, vågade inte se upp.

De magra hudlösa klorna grävde sig in. Krossade hans bröstkorg till små flisor. Blodet sipprade ymnigt från hans sargade kropp. Hans skrik fastnade och blev till ett hest väsande. Allt blev fullkomligt stilla. Arne hörde åter rödhakens porlande sång. Kroppen genomfors av en eufori.

Dimman låg tät över kyrkogården. Mödosamt reste sig Arne upp. Något brast, en benpipa stack fram ur Arnes högra vad. Han böjde sig fram och bröt av den. Arne bet ihop käkarna när det krasande ljudet nådde honom. Det sög till i magtrakten, han kände hunger, vild och djurisk.

- Kött! Jag måste ha kött!

Orden ekade i hans huvud. Arne forcerade Norrporten utan att öppna grinden. Han ägde en kraft, en kraft född ur vansinnet.

 

Staden låg ödslig, biltrafiken hördes på avstånd. Arne ökade på stegen, rödakorsskylten skvallrade om att det inte var långt kvar. Han smet in genom bakdörren, snappade åt sig en rock. Den skulle täcka hans sargade kropp, tänkte han lätt förnuftigt. Han var helt klart en av dem nu, det visste han, fast hjärnan verkade delvis vara vid god vigör. Vad hade drabbat honom? Var han en odöd? Tankarna snurrade. Arne följde skyltarna mot blodcentralen. Skymd av mörkret lät han den sötaktiga vätskan rinna ner i strupen. Hungern lade sig inte. Arne behövde mer. Han såg ner på sina händer, förruttnelsen hade börjat. Köttslamsor hängde runt vänstra handens tumme. Små trådliknande maskar krälade omkring i det variga såret. Han förde handen mot munnen och slickade hungrigt i sig dem. Dörren öppnades, två sköterskor plockade på sig påsar med blod och försvann mot akuten. Arne fortsatte ut i natten. Förvandlingen hade honom i ett järngrepp.Det vattnades i munnen, han behövde mer. Blicken fastnade på den magra katten utanför matbutiken. Några få steg, sedan var Arne där. Den ljumma smaken av ymnigt rinnande blod fuktade hans torra strupe. Den huvudlösa katten låg död, tömd på sitt inre. Arne torkade av sig den smetiga vätskan och fortsatte framåt.

 

Det började ljusna. Arne stod väl dold bland kyrkogårdens äldre gravstenar. Han hade kastat rocken, och dragit på sig en av de slitna skjortorna från redskapsboden. Korset runt halsen hade grävt djupa märken i hans hals, bränt sig fast och blivit ett med huden. Gång på gång försökte han slita loss kedjan. Den läderartade huden lossnade, men

lik förbannat satt kedjan kvar.

- Det är därför jag kan tänka, det beror på korset. Jag har inte fulländats ännu.

Något litet mänskligt fanns kvar. Nu såg han henne komma längs gången. Rosen hon bar var röd som blod. Kvinnan knäböjde vid en gravsten. Arne kände ett sug, ett sug som inte gick att bemästra. Kvinnan grät och lade med darrande hand rosen vid graven. Arne var på väg att kliva fram. Hungern brände inom honom.

Då plötsligt låg en tung hand på hans axel.

- Arne du vill inte det här. Låt mig hjälpa dig.

Arne mötte kyrkoherdens rödkantade blick. Han såg såret på kinden och små, små larver som trängdes med små vita ägg. Arne kom av sig. Vad var det som hände? Hungern var som bortblåst, han kände bara äckel.

- Det är vi som bestämmer nu. Evigt liv. Ingen död som ligger på lur.

Kyrkoherdens röst ekade metalliskt. Arne ville bara bort. Förlamad såg han på. Kyrkoherdens ögon lyste, blodet sipprade när han långsamt tuggade i sig kvinnans organ. Ben och brosk bröts av kyrkoherdens glupska framfart. Lukten, den avskyvärda lukten av lik. Arne kvävde ett skrik. Vad hade han själv kommit att bli? Arne visste inte, kunde inte tänka klart. Något eller någon hade intagit hans kropp. Arne harklade sig. Det retade i halsen. Gång på gång försökte han svälja. Inget hjälpte. Krypen krälade fram ur hans mun. Arne säckade ihop, kände sig tömd på kraft. Kyrkoherden sprack ut i ett hest skratt, kände sig säkert nöjd med vad han åstadkommit.

Kvinnans skrik hade tystnat, blicken var glasklar. Den barmhärtiga döden hade hämtat henne.

Arne såg hans långa skugga framträda mellan gravarna. Det så tydliga avtrycket av hans bockfot syntes i gruset. Något metalliknade föremål ven förbi i luften. Arne vände blicken mot kyrkoherden igen. Han hade fallit till marken. Långsamt rullade hans avhuggna skalle ner i den gapande graven. Döden log mot Arne. Man kunde skymta en yxa lätt dold av hans mantel.

- Din tur har inte kommit. Vänta du bara, vi ses nog snart igen.

Arne darrade till.

 

Poesi

 

 

Stannar till försöker nå

Går inte

Fäster blicken vid kyrktornet

Byns högsta punkt

Klättrar upp

Kanske går det då

Stärnstoftet känns som silke

I min hand

Tänker jag och ler

(C) S.A 16:11:15

 

 

I brist på din kontakt

Varpen får inslag av tårar

I brist på din kontakt

Stegen stannar upp

(C) S.A 16.11.13

 

 

Stannar upp det ögonblick

Vi fick

Under rymdens

Upplysta himmel 

16.11.03©S.A

 

Dagens dikt

Allt tyst

Vill in

Röster viskar

Kylan biter

Utanför

(C)S.A

Dagens dikt

 

 

Spår tar slut

Hittar inte

Min väg

Flyter ut

Genomskinlig

Smälter bort

Suddas ut

(C)S.A 16:11:02

 

Din Rubrik

Dagens dikt

Vinden

Spelar ett spratt.

Får löven att dansa

I virvlar längst stigen

Tvättlinan skrattar

Ser ut genom fönstret

Byxor och blusar

Bland gräs och blad....

2016.10.16

Mina dikter

Ett rum för poesi och tankar.

My first blog entry

Dikter på svenska och älvdalska

 

Här kommer jag att skriva dikter på svenska och älvdaska..

 

Marken huttrar

När flingorna

Stilla lägger sig till ro

Vilsamt mjukt

Med oberäknande kyla

Till det blir vår

(C)S.A 16:11:07 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Marken täckt av frost

Tyst och stilla

En helg att minnas

Ljuslågan kämpar mot vinden

Mörkret har lagt sin hand

Månen stretar emot

Ensamma huttrar 

Under stjärnklar natt

(C)S.A 16:11:04

 

 

 

 

 

 

 

Tunngler kuoäger nid og lär

Mess wir fektum jär

Winnum inte waila

Bara storas og painas

Klukka klemter, dan förswid

Sov du um du wid

(C) S.A 16:11:01